En utrolig flott tittel på en tekst om skriving, om det å lage en personlig tekst hvor jeg som skribent trer fram med meg selv og mine erfaringer. En tekst hvor jeg ikke skjuler meg bak andre, og lar meg drive med av de rådende vindene. Når jeg skriver personlig fører jeg en dialog med meg selv og med det som står på skjermen eller papiret. Det er en skapelsesprosess, men likevel kan det hende at jeg blir overrasket over det som står der. Jeg speiler meg selv og ser et litt annet bilde enn det jeg trodde. Jeg har ofte opplevd det og føler som regel at jeg tenker bedre med fingrene på tastaturet enn når jeg snakker. Jeg må iallfall starte der med å formulere noen tanker. Mange ganer har jeg blitt overrasket over det «handen har skrivit» for jeg har sett nye sammenhenger og jeg har erindret ting jeg åpenbart har glemt. 

Maria Hammarèn som jeg første gang møtte på et skrivekurs under oliventrærne på Lesbos – i det nedlagt klostret Metochi hvor Universitetet i Agder har kurs i filosofi – har skrevet forord til en bok med reflekterende tekster av medarbeidere i firmaet Combitech. Maria har jobbet sammen med Combitech i mange år for å styrke erfaringsutvekslingen i selskapet. Den bærende idèen er at hvis vi skal få til erfaringsdeling så holder det ikke med å formidle den formelle, den aggregert kunnskapen; «Vi ville inte ha tester som sammanfattade generelle åtgärdslistor. Vi ville vända blickarna mot den kompliserende livsvärlden – personlig, motsägelsesfull och färgstark», sier hun i forordet om hvilke tekster de ville ha med.

Hun fortsetter: «Det gällde altså bara att bryta den tungfotade föreställningen om att skrivande är en beställningsaktivitet i ett beställarsamhälle där alla spår av förstahandsupplevelse och förstahandskunnskap nödvändigt måste utplånas, där det som är mina egna upplevelser ogiltigförklarar. » Det handler om å erkjenne at jeg er en del av verden: «Använda gärna ordet jag och våga mens det du skriver. Âven när du undrar.» Det er her handen kommer inn: da må du våge å lese det handen skriver! Det er ikke selvsagt og det kan være utfordrende til og begynne med. Jeg har gått mange runder med meg selv og dekker meg fortsatt ofte bak ordet «man»og andre setninger som skjuler mitt eget jeg. Alt det som sies, sies av noen sa filosofen Bateson. Det er faktisk en avsender bak alt som sies. Og når jeg skriver noe er det faktisk jeg som er avsenderen!

Det er noe merkelig med det å skrive personlige tekster og la dem møte andre i et reflekterende fellesskap. Maria skriver «…att den som vågar skriva på allvar, utan att cencurera bort sig själv, känner en påtagelig glädje. Och när det som sägs i den text som skrivs – ibland haltande ofte prøvende – möte Andreas uppmärksamma reaktioner, så händer det ofte att vi ser mer. Det kan ge starka upplevelser…»

Dette har jeg selv erfart. Jeg skrev lenge tekster som var mer «objektive» enn personlige da jeg deltok på ett av skrivekursene til Maria. Det førte til at tekstene ikke var interessante nok til å bli tatt med inn i fellesskapet. De ble ikke lest opp og dermed heller ikke kommentert av den andre. Det var først da jeg skrev teksten «Gleden ved å reparere en vaskemaskin» at teksten ble personlig nok og fikk en plass i fellesskapet. Teksten handlet om min glede ved å tørre å åpne vaskemaskinen og å forstå godt nok hvordan den fungerte til at jeg klarte (sammen med min kone) å få maskinen til å virke igjen. Det var en dobbelt glede – glede ved prosessen og glede ved resultatet; at den fungerte igjen. Denne teksten fikk jeg lese opp i fellesskapet og opplevde mange kommentarer og egne erfaringer innenfor samme tema fra de ca. 20 deltakerne rundt bordet. Maria skriver: «Texten som bör ha litterära kvaliteter, är i stället ett bollplank för läsarens associationer, tillägg, reaktioner»

Det ga også en helt annen glede å skrive teksten og reflektere rundt det som hadde hendt. Egentlig startet det jo litt før, i valget av tema og så å skape overskriften «Gleden ved å…».

Med den innledende teksten har Maria fortalt hva dialogseminarmetodikken (de bärende tankene bak skrivekursene) går ut på gjennom å flette inn hele budskapet sammen med omtalen av boka og tekstene. Hun har brukt sin egen «teori» og vist den i praksis samtidig som hun har presentert den. I min omtale mangler det nå bare å tilføye det som er fortsettelsen på det siste sitatet: «Texten som bör ha litterära kvaliteter, är i stället ett bollplank för läsarens associationer, tillägg, reaktioner. Man skall helst, om man följer instruktionen, vara uppmärksam på sig själv under läsning. Vad dyrker upp? Vad reagerar jag på? Och det är detta assosiative som pennan ska användas till, anteckningarna ska vara utgångspunkten för den egna teksten.» Det var slik vi arbeidet, og det er en metode som jeg fortsatt har stor tro på.

Ved å ta utgangspunkt i boken og tekstene har Maria skapt en ny tekst som fortsatt var spennende for meg å lese selv om jeg kjente metodikken. Hadde Maria skrevet en vanlig «objektiv» tekst med utgangspunkt i «Slik er dialogseminarmetodikken», hadde jeg helt sikkert falt av. Nå ga teksten meg nye tanker. Teksten berørte meg og jeg er imponert over at Maria som har holdt på med dette så lenge evnet å lage en ny tekst som er så frisk og fortsatt berører!