Radioessä: Henrik Nilsson om ett djupt mänskligt fenomen som ändå många skäms för (Fra Sveriges Radio)

Publicerat fredag 3 juni 2011 kl 11.13

Det sker i olika omfattning, och det är olika från människa till människa i vilken situation vi drabbas av det – men de allra flesta av oss vet hur det känns att bli blyg. Henrik Nilssons radioessä om blyghet – som du nu ska få höra – handlar om ett fenomen som både är djupt mänskligt – och samtidigt kanske blir mer och mer osynligt. Vi lever i en tid när många anstränger sig mer och mer för att synas, och tar ett steg fram för att komma närmare rampljuset, istället för att skyggt backa bak i kulissen. Vad händer då med blygseln? Henrik Nilsson är författare.

Det räcker med en snabb sökning på internet, en hastig blick på boktitlar eller tidningsrubriker i ämnet, för att inse att vår tids syn på blyghet för det mesta är negativ. Blygheten är en olägenhet som ska botas, en svaghet som ska övervinnas – och om man ändå känner av den är det inget man stoltserar med i sitt CV eller som efterfrågas på arbetsmarknaden. I ett samhällsklimat där allt fler opassande egenskaper marginaliseras och förses med diagnoser, har det på senare år till och med funnits tendenser att se blygheten som en åkomma som ska behandlas medicinskt. I sin bok ”Shyness: How normal behavior became a sickness” beskriver den brittiskfödde forskaren Christopher Lane hur blygheten i framför allt USA, men också i ökande utsträckning i Europa, från början av nittiotalet gick från att vara ett mänskligt sinnestillstånd till att alltmer betraktas som en sjukdom, som diffust gränsar mot begreppet social fobi. Det är svårt att inte se denna förändring som en del i ett samhällsklimat där vi numera från alla håll och kanter förväntas vara utåtriktade och initiativrika, ”ta för oss” och ”visa framfötterna”, och likt entreprenörer bygga våra livsprojekt. Det utopiska har inte bara flyttat från det samhälleliga till det privata, från det gemensamma torget till det egna hemmet – det kryper också innanför huden. Och i ett sådant ständigt inre justeringsarbete passar inte riktigt blygheten in.

Ändå har vi så gott som alla erfarenhet av att känna oss blyga. För en del är det en närmast konstant känsla i livet, medan andra bara drabbas i vissa situationer. När forskare tar sig an den minst sagt vanskliga uppgiften att försöka bedöma hur stor del av befolkningen som är blyg, då brukar procentsatserna landa på så pass höga nivåer att det blir smått löjeväckande att överhuvudtaget tala om blygheten som något avvikande. Här finns alltså ett centralt problem – samtidigt som vi helst inte vill kännas vid den, tycks blygheten vara djupt mänsklig. Det riktigt avvikande skulle väl egentligen vara en person som aldrig i något ögonblick känt sig blyg. Jag tror att de flesta av oss ryser till av obehag vid tanken på en sådan människa.

Därför finns det nog fortfarande en välvillig inställning till blygheten, som existerar parallellt med den negativa synen. ”Se där, en god människa!” utbrister en av karaktärerna i Dostojevskijs roman ”Idioten” efter att någon i sällskapet rodnat av blyghet. Den inställningen, att blygheten har sitt källvatten i en sorts ren och oskuldsfull reservoar inom oss, den lever vidare, om än kanske något trängd. Den här dubbelheten inför blygheten blir tydlig i själva språket. Blyghetens närbesläktade ord är många och om man slår upp en synonymordbok påminns man om att en del av dem har positiv klang – som tankfullhet, integritet, känslighet och diskretion – medan andra begrepp är mer negativt laddade – som tafatthet, osäkerhet, ängslan och rent av feghet.

I den nyzeeländska författaren Janet Frames roman ”Mot ännu en sommar” går huvudpersonen, författaren Grace Cleave, motvilligt med på att tillbringa en helg hos några bekanta i England. Den tillbakadragna Grace är i mångt och mycket Janet Frames alter ego, och Frame ansåg också romanen alltför personlig för att publiceras medan hon ännu levde. Den plågsamma vistelsen, de krystade samtalen och de obekväma vardagssituationerna – hela denna skildring blir en djupdykning i blyghetens olika uttryck och våndor. Janet Frame har en skarp blick för dess psykologiska aspekter – den starka självmedvetenheten, andnöden i replikerna och ifrågasättandet av det sociala spelets minsta beståndsdelar. Men mellan de osäkra ögonkasten och de uteblivna orden bär Grace på en hemlighet som hon inte förmår avslöja för sina värdar – i själva verket känner hon sig inte som en människa utan som en flyttfågel. En sångare, en gulsparv, en albatross eller en myrspov, hon vet inte riktigt vad – men en flyttfågel, det är vad hon egentligen är.

I romanen finns en episod som påminner oss om hur blygheten inte bara finns i rymden mellan två eller flera människor – så som vi brukar tänka oss den – utan hur den också kan dröja kvar i föremålen runt oss, i våra omgivningar. Mannen i huset har erbjudit Grace att använda hans arbetsrum uppe på vinden för att skriva. När hon kommer upp dit upptäcker hon förbluffat att han har låtit ett pappersark sitta kvar i skrivmaskinens vals till allmän beskådan. ”Hur vågade han ge en främling lov att komma in i detta rum!”, utbrister hon för sig själv. Jag föreställer mig att Grace skulle känna sig blyg till och med på en öde ö, att hon i vissa ögonblick skulle slå ner blicken även inför fåglarna på stranden, att hon skulle tystna också inför vågorna som närmar sig från havet. Hennes blyghet är ett grundvillkor och inte bara en psykologisk defekt inför de andra människorna.

Det är ingen tillfällighet att Janet Frames huvudperson är författare. Författarens blyghet kan hänga samman med vidmakthållandet och försvaret av en inre värld. Den värld där orden vaknar, där berättelserna tar form. Det finns till och med dem som bara kan pusta ut inför pappersarket. Den tjeckiske författaren Franz Kafkas brev och dagböcker rymmer återkommande exempel på sådana situationer, då han våndas i skrivandet medan en släkting sneglar på orden över hans axel eller fadern går igenom rummet med släpande morgonrock. Kafka var helt enkelt blyg på sina ords vägnar. Inte så konstigt; pappersarket var ju hans verkliga ansikte – verkligare än det ansikte som syntes på fotografierna och i spegeln.

Det mest extrema uttrycket för skrivandets blyghet som jag känner till finns hos just Kafka,  i ett brev riktat till fästmön Felice Bauer den 14 januari 1913. Hon har en gång sagt att hon skulle vilja sitta bredvid honom när han skriver, men Kafka menar att han aldrig skulle kunna skapa något under sådana förhållanden. Man kan aldrig vara tillräckligt ensam när man skriver, säger han, och det kan aldrig vara tillräckligt tyst omkring en. Sedan målar han upp en häpnadsväckande bild av den ideala skrivsituationen, bortom allas påträngande blickar. Det skulle vara att sitta i det allra innersta rummet i en stor och väl igenbommad källare. Dit skulle maten bäras ner och ställas långt ifrån hans rum bakom källarens yttersta dörr. Kafka skulle hämta den i sin morgonrock, återvända till sitt bord, äta sakta och eftertänksamt och sedan omedelbart börja skriva igen.

Klart är att mycket litteratur och konst aldrig skulle ha uppstått utan blyghetens inåtriktade kraft. Men det är lika sant att blygheten är ett högst verkligt problem för många människor, ett problem som inte ska förringas och som begränsar deras erfarenheter och gör livet fattigare än det skulle kunna vara. Det handlar kanske om att begränsa blyghetens verkan, snarare än att göra sig kvitt den. När jag skriver rent de här tankarna har jag gått ut och satt mig i försommarsolen på Södra Promenaden i Malmö. En man iklädd hatt och solglasögon sjunker ner bredvid mig på bänken och öppnar en öl, som inte ser ut att vara dagens första. ”Vad skriver du?” frågar han mig. ”Skriver du om oss som går förbi här?” Nej, svarar jag lite tvekande, jag sitter här och försöker skriva något om blygheten. ”Bra! Blygheten är en av människans vackraste egenskaper”, säger han bestämt. ”Skriv det!”

Blygheten som en av människans vackraste egenskaper? Kanske är det så, i vissa ögonblick. Den där blygheten som egentligen säger: Jag vet ännu inte hur det ska gå till att leva. Jag har ännu inte helt och hållet lärt mig att vara med andra människor. Det är inte självklart för mig att befinna mig i den här världen. Jag är fortfarande nybörjare.

Jag kan inte komma ifrån tanken på att denna känsla, hur svår den än må vara, är mycket levande. När vi rodnar, när vi inte vet vad vi ska göra med våra händer, när vi inte vet vilka bland alla tusentals ord vi ska yttra, då är vi fortfarande i början av allt. Livet krånglar – men är vidöppet, obestämt, i rörelse.

Samtidigt skulle det förstås vara förlamande om denna osäkra känsla helt tog över. Det finns en passage i början av Dantes ”Den gudomliga komedin” som jag ibland återvänder till, och som berör modets betydelse. Dante tvekar inför att bege sig ner i underjorden, in i det ovissa, och hans ledsagare frågar: ”Så varför dröjer du alltjämt? Säg, varför? Varför så mycken feghet i ditt hjärta och varför ingen tillförsikt och djärvhet …?” Så bestämmer Dante sig: ”Liksom små blommor, nedböjda och slutna i nattens kyla, öppnar sina kalkar och rätar sig när solens värme kommer, så reste jag mig ur min vanmakts domning …”. Modet strömmar till hans hjärta.

Jag tänker mig att det, också i litteraturen, rent stilistiskt, behövs både mod och blyghet. Att inte säga allt, men att ändå våga ta till orda. Och att världen skulle bli en outhärdlig plats om bara ett av dessa tillstånd tog över. I det ena fallet skulle den förvandlas till en självsäker raksträcka, i det andra fallet till en stäpp, ödelagd av tvekan och tystnad. Båda lika obeboeliga.

I själva verket kanske modet och blygheten ingår i ett hemlighetsfullt förbund vars band aldrig kommer att klarläggas. Men där de möts hettar världen till. 

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s