Som 18-åring blev hon känd som Roxana Nilsson i tv-serien Andra Avenyn. Men samtidigt som Fortesa Hoti levde sin dröm tappade hon bort sig själv. I dag, tio år senare, berättar hon öppet om hur hon mår – och har mått.

– För andra var jag en kaxig tjej och många såg mig som en förebild, säger hon efter en stund. – Men jag kunde själv inte förstå varför. I stället började jag känna självförakt. Jag kände mig värdelös. ”Förebild? Jag är ju bara ynklig. Vad har jag gjort?”. Jag fick panikångest och hade självmordstankar. Jag kände mig psykiskt helt utmattad. Fortesas ögon blänker till och hon tystnar återigen. Hon berättar därefter att hon även, utöver att tjejer skrev att de såg henne som en förebild, fick höra ”Du har räddat mitt liv”.

Och samtidigt som de destruktiva tankarna malde i hennes huvud började Forte- sa jämföra sig själv med andra. – Mina föräldrar till exempel, som har gått igenom mycket värre saker. Jag kände mig som en börda. Jag skämdes. Sedan skämdes jag över att jag skämdes, viket gav mig ångest. Till slut kom hon inte upp ur sängen. Fortesa beskriver sig som totalt handlingsför- lamad. Men hennes storasyster, som såg att Fortesa mådde dåligt, sa slutligen ”Du måste söka hjälp”. – Jag insåg det även själv. Tiden gick men ångesten, och panikångesten som kom efter Andra Avenyn, försvann aldrig. Tidigare hade jag belönats för att må dåligt. Jag fick lön för det. Men livet funkar inte så.

Det senaste året har Fortesa gått i terapi. Hon har träffat kurator och psykolog. – Psykologen går jag till fortfarande, men inte lika ofta som tidigare. ”Dina problem är ingenting”, de tankarna finns fortfarande. Jag får fortfarande ångest ibland, men inte panikångestattacker. Man lär sig att leva med det, utan att fly. Ligger man kvar i sängen så blir det bara värre. Fortesa kan se – nu – att en del av problemet låg i att hon själv inte kunde accep- tera att hon mådde dåligt psykiskt. – Jag hade svårt för att identifiera mig med det, säger hon dröjande. Jag levde i förnekelse. Det finns så mycket skam kring psykisk ohälsa. Det hon har lärt sig och tagit fasta på är att, när de destruktiva tankarna dyker upp, aktivt göra något för att skingra dem – alternativt tillåta sig själv att gråta för att sedan säga ”Nu räcker det”. I dag kan Fortesa även förstå att Roxana blev viktig och betydelsefull för många unga, och att hon själv berörde.